day ten: one confession

1. åhh, svåraste hittills! one confession... gillar inte denna, för det betyder att jag måste öppna mig och jag gillar inte att öppna mig. inte på det sättet. hm, detta kanske är min confession? ja, det är det nog. jag har alltid haft svårt för mig att känna tillit till andra. eller... det är väl inte så att jag inte litar på folk för jag tror att dom ska gå runt och berätta för alla. det är mer så att jag inte litar på deras tankar om mig. jag berättar en hel del för mina vänner, men aldrig tillräckligt mycket för jag blir så himla obekväm. det är typ som om man skulle analysera en bok. jag återger handlingen, berättar lite vad jag tycker, men ger aldrig någon riktig analys. jag utvecklar det inte liksom. jag gillar inte tanken av att dela med mig av hela mig och låta andra se innuti mig. då känner jag mig så himla otrygg och utsatt. jag är inte så speciellt duktig på att lyssna när andra öppnar sig heller för den delen. eller jo, jag lyssnar men jag vet inte hur jag ska reagera, vad jag ska säga liksom. jag försöker verkligen, men ibland går det inte. jag har blivit bättre nu på senaste tiden tycker jag, på att öppna mig lite mer alltså. om jag verkligen skulle öppna mig och berätta allt jag kände, då skulle det nog kännas som om jag stod i mitten av en cirkel med tusen, eller miljoner, dömande ögon runtomkring mig. jag är rädd för att vara den som är svag. jag är rädd för att visa mina brister. det är väl några anledningar till varför jag inte kan eller vill öppna mig.