satt och tänkte på en sak... ibland önskar jag att ingen jag känner kände till mig blogg. då skulle jag kunna skriva precis allt utan att oroa mig för vad folk häromkring skulle tycka. det är mycket jag aldrig delar med mig av bara för att jag vill slippa alla frågor från mina vänner, för jag berättar aldrig allt för dem.
hur mycket vet ni om mig egentligen? hur många gånger har jag skrivit hur ledsen jag är? har jag någonsin delat med mig av de killar jag träffat? jag har aldrig nämnt någon kille i den här bloggen förrutom en. men det betyder ju inte att jag går runt ensam jämt.
jag är en sån här människa som skulle kunna berätta allt för en främling men inte ens hälften av det till en vän. nu menar jag mest sånna här deppiga stunder, när jag är ledsen och så. berättar aldrig för någon om jag varit eller är ledsen. det är så jag känner med bloggen. hade inte mina vänner känt till bloggen så hade jag delat med mig av så otroligt mycket. varför? för att ni inte ställer frågor. det är bra att mina vänner ställer frågor och bryr sig, men jag är en feg människa. jag hatar att prata om känslor mest av allt! det är då jag är som svagast.
det är så många av er som jämt skriver att jag verkar ha ett så perfekt liv och att jag verkar vara en sån glad och härlig tjej och bla bla. men det stämmer inte. jag är så himla bra på att låtsas. känner jag för att gråta så ler jag ända till jag går och lägger mig.
vet inte varför jag skrev det här inlägget. men det känns så himla skönt nu. nu när jag skrivit av mig lite. de senaste dagarna har inte vart så bra för mig precis. känner mig så himla förvirrad över allt just nu. men det får man väl vara ibland antar jag. se där, nu gjorde jag mig själv svag i bloggen för första gången. känns lite... naket.